nadjastexter

allting känns så konstigt att liksom vara så nära dig utan att riktigt vara med dig.
Att stå tsm och skratta och fasten det är många folk omkring så der jag bara dig
och ditt leende. At sörja och ångra är väl en sak men att sitta och sakna en person varje dag när det har
gått snart ett år...det är bara patetiskt.
Men vad skulle jag kunna ha gjort anorlunda för att allt skulle vara bra?
Inte blivit kär i dig?Aldrig gått ut den kvällen då vi träffades?
Jonathan att jag mår så här är ditt fel. Enbart ditt
och jag önskar du kunde veta hur fucking hemskt det är.
Hej då dagboken